Vart har alla meningar tagit vägen??
Det känns oerhört sårt att skriva något inlägg alls för jag hittar bara ord men kan inte få i hop det till några samman hänngande meningar. Men jag gör ett tappert försök
för en vecka sedan var det värsta dygnet någonsin jag la choken och händelsen bakom mig för att kunna åka till västkusten och ha en trevlig vecka med nina och hennes familj och vänner. Men chocken har kom i kapp mig 2 dagar innan resan hem, nu är jag i upplösnings tillstånd vill bara gråta och få tala med någon som verkligen lysnar och som inet blir arg, en person som kan handskas med mig.
Jag kan inte längre kalla min systter för syster längre. Vi hör inte i hop längre, jag har ändå kämpat för att få en fungerande relation men inget gensvar. Hon ställde inte upp för mig då jag behövde henne som mest, har försökt att nå henne och möte henne halvvägs men inte ens det går. Inte enns ett leende eller en kram fick jag efter att ha kommit hem i dag, nej jag möttes av en sur min och ett otrevligt tilltal. Jag har övervägt att inte gå på bröllopet men av ett löfte av mamma och pappa så ska jag få dagen innan gå i helsvart, bära solglasögon, ha musik i öronen, blåsa såpbubblor läsa en bok samt röka så långt bort från alla människor jag kan komma.
Talet jag planerade att hålla kommer inte att hållas för jag har inget skrivit.
Jag har förmodligen total förstört min relation till den enda killen som jag faktiskt tyckte väldigt mycket om. Av ett missförstånd som jag tog åt mig av och som även han missförstod där av är det hela mitt fel att jag åkte i väg långt från Stockholm för att söka tröst hos en mycket äldre kill kompis, men inget h'nde jag fick den trösten jag behövde. Där av har vi knappt någon kontakt nu jag och HAN, jag önskar bara att vi kunde reda ut det hela..
Kort och gott är det här en liten del av mig
för en vecka sedan var det värsta dygnet någonsin jag la choken och händelsen bakom mig för att kunna åka till västkusten och ha en trevlig vecka med nina och hennes familj och vänner. Men chocken har kom i kapp mig 2 dagar innan resan hem, nu är jag i upplösnings tillstånd vill bara gråta och få tala med någon som verkligen lysnar och som inet blir arg, en person som kan handskas med mig.
Jag kan inte längre kalla min systter för syster längre. Vi hör inte i hop längre, jag har ändå kämpat för att få en fungerande relation men inget gensvar. Hon ställde inte upp för mig då jag behövde henne som mest, har försökt att nå henne och möte henne halvvägs men inte ens det går. Inte enns ett leende eller en kram fick jag efter att ha kommit hem i dag, nej jag möttes av en sur min och ett otrevligt tilltal. Jag har övervägt att inte gå på bröllopet men av ett löfte av mamma och pappa så ska jag få dagen innan gå i helsvart, bära solglasögon, ha musik i öronen, blåsa såpbubblor läsa en bok samt röka så långt bort från alla människor jag kan komma.
Talet jag planerade att hålla kommer inte att hållas för jag har inget skrivit.
Jag har förmodligen total förstört min relation till den enda killen som jag faktiskt tyckte väldigt mycket om. Av ett missförstånd som jag tog åt mig av och som även han missförstod där av är det hela mitt fel att jag åkte i väg långt från Stockholm för att söka tröst hos en mycket äldre kill kompis, men inget h'nde jag fick den trösten jag behövde. Där av har vi knappt någon kontakt nu jag och HAN, jag önskar bara att vi kunde reda ut det hela..
Kort och gott är det här en liten del av mig
Kommentarer
Trackback
