Börjar om från början igen

Jag har hela tiden försökt att undvika att skriva alltför personliga blogg inlägg, i risk för att någon ska läsa som egentligen inet borde läsa. Eller för att drabbas av någon elak komentar. Men i nuet så struntar jag i det, jag är för trött för att skriva i den rosa boken som ständigt är min efterföljare när det gäller att skriva om allt negativ. I den boken blir det sällan något posetivt skrivet.
Därför känns det  svårt att komma i gång och börja skriva "personligt" inget som i vanliga fall brukar handla om  skolan, sola,Nina eller jobbet på ica eller något annat meningslöst som jag egentligen tror att ingen bryr sig om. Jag lever ett  lika vanligt liv som vem som helst i Stockholm, jag är inte speciell på något sätt eller utstickande. Det enda är att jag har ett stort intresse för dansband och bugg. Jag tar varje tillfälle i akt till att gå ut och dansa.
Men i kväll är jag nästan livrädd för att drabbas utav ensamheten i morgon, vissa dagar ser ut så. För i morgon kommer det förmodligen bli en dag hemma i sängen, skolan är lättare att sjukanmäla sig till men att strunta i jobbet är svårare för det kan jag bli av med. Jag ska försöka att bli tillräcklgit frisk för att kunna åka i väg och jobba ett par timmar på eftermiddagen. Men båda mina föräldrar kommer att vara på olika håll hela kvällen/natten i morgon, och just nu är jag i största behhov av mannligt sällskap! Bara att ligga och krama en stund framför tv som sällskap inget mer!
I morgon är Rifm festivalen jag kan/vill inte gå, för jag vet en som kommer att hålla vakt, den svinaktiga Bolmen. Som verkligen tryckte ned min självkännsla och tog en del av mitt sätt att se suntförnuft på kärlek/relationer. Kan här med säga att jag aldrig har blivit så sårad någonsin! Det tog mig 8 månader att inse detta och avsluta det kappitlet. Jag är inte tillräcklgit stabil ännu för att bemöta honnom, eftersom jag är osäker på hur detta skulle bli.
Inerst inne skulle jag vela åka hem till M och tillbringa kvällen där, men min "rädsla" för att få ett nej väger tungt för att ens fråga.
Sista veckan har känts som om vi har sakta glidit i sär, det kan beropå att han har insett att det är en stor ålder mellan oss(10år) och har insetta detta nu, att det aldrig kommer att bli något, att det kommer kännas fel i alla samanhang. Men jag känner att det inte går att förhindra det kännslor, det går inte att bara se att det är stor åldersskilnad mellan oss, jag vill nästan gå  den vägen att  lita på det kroppen och hjärtat säger, strunta i vad andra har att tycka och säga om det. För känns det bra, kan inget komma emellan det.  tycker man om någon ska ska man gå på det trotts att det finns vissa hinder, men hinder är till för att lösas och inte hoppa över. Jag känner mig lite smått ledsen över hur det såg ut för en dryg vecka sedan och innan det, jämfört med hur det ser ut just i dag.  jag vill inte att kontakten ska minskas även om det kanske inte blir vi två för evigt. För jag tycker verkligen om M som en riktigt bra vän och jag har aldrig träffat en person som jag kan skratta så mycket med som jag gör med M. Jag tycker verkligen om honom, men kan inte säga hur mycket eftersom vi nydligen har börjat träffas efter att ha pratat i telefon i över 2 månader. Jag är riktgit förvirrad och ledsen, vill inte något skall gå snett, jag tror det bästa vore att ses och prata. Rädd? jo för jag har en tedens att gråta för minsta lilla.
Detta får avsluta inlägget men dte blir nog ett till..