Det mörka är där
Jag är riktigt jävla nere, nere på botten. Större dos av lugnande innan sängdags måste jag ha nu för att inte gråta mig till söms. Ibland önskar jag att mina föräldrar kunde göra mer än vad dom redan gör. Men samtidigt förstår jag dom, att hoppet är borta. För efter alla dessa år av pendling mellan hopp och förtvilan så är det inte alltid lika lätt för dom att se ljuset på andra sidan dalen.
Jag kan ärligt säga att så som det ser ut idag så ser jag mer mörker än ljus.
Det är ett annat mörker i dag än vad det har varit tidigare, ett mörker som bara blir mörkare och mörkare.
Där jag pendlar mellan att se ljuste och bli förblindad av det.
Skillnaden från DÅ och NU är att jag då ändå såg hopp, jag såg en framtid jag ahde drömmar som jag kunde bli puschad till. Jag hade saker som jag såg fram emot att göra, som låg lite längre fram men som jag ändå kunde tänka på och få lycko rus av. Jag hade firade min trygga jul med familj och mormor/farmor och syskon. Men det är borta, dom firar med sina respektive. Jag hade ändå Norge som jag var så illatvungen att följa med till, men som jag ändå blev lycklig av att få följa med till, Få gå i skog och mark, fiska gå i fjällen ja allt. Jag var lycklig, över att känna en sammhörighet med hela familjen och att umgås med dom trotts alla bråk med syster så var jag ändå glad.
Men nu har jag varken något att blicka framåt och tro att allting ska lösa sig. Det har ändå gått 5 år och jag ahr hela tiden dragits neråt i en svacka som bara blir störe och större. Vist jag bodrar mycket till det själv, men jag är fortfarande ett barn, jag behöver få kärlek av mina föräldrar precis som alla andra, jag behöver få hjälp med att hitta motivation, jag behöver fortfarande något löfte för att orka kämpa vidare med skolan och med resten av mig själv. Men i dagsläget finns det inget sådant. Jag önskar bara att det fanns mer utrymme och förståelse.
Jag skulle inte tillbringa 2 dygn sovandes i min säng, rädd för att sätta ned förtterna på golvet om det inte vore illa. Jag skulle aldrig behöva ta till drastiska hjälpmedel för att få bukt med min ångest om det inte vore akut. Jag är inte där för att få någon slags uppmärksamhet, jag är där för ätt någon ska se min skörhet och hjälpa mig med en utsträckt hand för att få upp mig på fötter och hjälpa mig igenom det mörka.
/Martina♣
Jag kan ärligt säga att så som det ser ut idag så ser jag mer mörker än ljus.
Det är ett annat mörker i dag än vad det har varit tidigare, ett mörker som bara blir mörkare och mörkare.
Där jag pendlar mellan att se ljuste och bli förblindad av det.
Skillnaden från DÅ och NU är att jag då ändå såg hopp, jag såg en framtid jag ahde drömmar som jag kunde bli puschad till. Jag hade saker som jag såg fram emot att göra, som låg lite längre fram men som jag ändå kunde tänka på och få lycko rus av. Jag hade firade min trygga jul med familj och mormor/farmor och syskon. Men det är borta, dom firar med sina respektive. Jag hade ändå Norge som jag var så illatvungen att följa med till, men som jag ändå blev lycklig av att få följa med till, Få gå i skog och mark, fiska gå i fjällen ja allt. Jag var lycklig, över att känna en sammhörighet med hela familjen och att umgås med dom trotts alla bråk med syster så var jag ändå glad.
Men nu har jag varken något att blicka framåt och tro att allting ska lösa sig. Det har ändå gått 5 år och jag ahr hela tiden dragits neråt i en svacka som bara blir störe och större. Vist jag bodrar mycket till det själv, men jag är fortfarande ett barn, jag behöver få kärlek av mina föräldrar precis som alla andra, jag behöver få hjälp med att hitta motivation, jag behöver fortfarande något löfte för att orka kämpa vidare med skolan och med resten av mig själv. Men i dagsläget finns det inget sådant. Jag önskar bara att det fanns mer utrymme och förståelse.
Jag skulle inte tillbringa 2 dygn sovandes i min säng, rädd för att sätta ned förtterna på golvet om det inte vore illa. Jag skulle aldrig behöva ta till drastiska hjälpmedel för att få bukt med min ångest om det inte vore akut. Jag är inte där för att få någon slags uppmärksamhet, jag är där för ätt någon ska se min skörhet och hjälpa mig med en utsträckt hand för att få upp mig på fötter och hjälpa mig igenom det mörka.
/Martina♣
Kommentarer
Postat av: Viktor
Hej! Du verkar gå igenom en riktigt tung period just nu! Måste vara otroligt jobbigt. Jag hoppas verkligen att du kan komma ur det här mörkret på nått sätt.
Kramar
Trackback
