när jag faller
Det känns som om jag sakta men säkert faller, faller in i mörkret, i en fallande grop. Det enda som håller mig någorlunda kvar är dom få stunderna på dagen som jag känner ett litet lugn. Men resterande timmar räknar jag ner tills sömnen lägger sig, men ändå vaknar jag upp och ser ut som ett murveldju, som vaknat från stenålders, med påsar under ögonen. Har inte ens någon vidare lust till att sminka mig och se någorlunda bra ut. Känenr ingen lust till att ringa mina bästa vänner för ett samtal eller en fika. Känner inget längre, inget alls, ingen lust till att prata med dom här hemma, blir då bara irriterad och ledsen, varför? om det ändå vore så enkelt så skulle jag se till att ordna det nu, men det går inte för jag vet inte!
/Ma
/Ma
Kommentarer
Trackback
